Kunde inte hålla mig...
Därför kommer ingen länk här men om du och jag känner varandra (kanske efter flera år i cybervärlden...) och du vill läsa små betraktelser ur livet med S så kan du väl maila till mig eller nyblogg2010@hotmail.com och få bloggadress och lösenord.
Hej och hej då!
Hej då! Bloggen. Den här bloggen har alltid varit tänkt som en ventil och reflektionsplats för det som händer i och kring mig under resan mot läkarlegitimation. Ibland har jag också skrivit andra inlägg om min vardag. Men det här är inte någon mamma-blogg och kommer inte bli det heller. Och nu ska jag ju vara just mamma(ledig) ett år, så då får bloggen vila. Kanske tar jag upp bloggandet igen sen eller så låter jag bloggen sluta här...
Kvartersdoktorn...
Med lite mer tid att spendera i horisontalläge har jag hittat Kvartersdoktorn på Svt Play. En serie om en vårdcentral på Söder och två fantastiska doktorer och deras patienter. Jag gjorde min vårdcentralsplacering där under utbildningen med den kvinnliga doktorn, Lotta Brohult, som handledare. Och det var två omvälvande veckor, som på många sätt fick mig att på riktigt överväga att bli allmänspecialist, så här skrev jag då. Minns att jag tänkte att kanske vill jag inte vara riktigt så kompis och bundis med mina patienter men att verkligen känna och följa dem genom sjukdom och hälsa, gå på hembesök, förklara pedagogiskt, vara mänsklig i mötet det gjorde starkt intryck. Och jag håller helt med om att ett hembesök där man har tid att stanna en liten stund för en fika hos vissa ensamma, äldre patienter är betydligt mer hälsobefrämjande än att blodtrycket ligger perfekt vid varje kontroll.
Jobbigt vs farligt...
Jag har full förståelse för att det har varit tröttsamt och oroligt för dem som varit strandsatta någonstans och inte kunnat ta sig hem. Att det varit irriterande och frustrerande men det har ju inte på något sätt varit farligt för de allra flesta. Kanske om man har slut på någon livsviktig medicin men det går väl också att ordna i Paris, London eller Rom? De flesta har väl haft tak över huvudet och mat att äta, platserna där man blivit fast har fungerat som vanligt, där är det inte krig eller någon naturkatastrof i stil med tsunamnin. Läste att folk ringt UD och velat att Sverige skulle skicka bussar för att hämta hem dem...
Och jag funderar i linje med David Eberhards bok "I trygghetsnarkomanernas land" som handlar om att ju säkrare och bättre samhället fungerar desto mer osjälvständiga blir vi. Desto mer kräver vi att någon ska ta hand om oss, att vi ska ha någon att skylla på. Desto oftare söker folk på psykakuten för att de mår så dåligt över att tjejen gjort slut eller katten dött. Att känna sig ledsen eller må dåligt pga en separation är inte psykisk sjukdom, det är livet. Det är normalt. Det är lite otäckt faktiskt, att vi varit med om så lite svårt och farligt i våra liv, att motgångar som hör livet till blir oöverstigliga berg som vi måste räddas från. Jag skulle säkert reagera på liknande sätt själv. Hur gör man för att vända trenden?
Hej då sjukhuset!
Det känns som att jag ska ha en kortare semester ungefär, man vill städa ordning och inte lämna något hängande i luften. Men nu är det ingen semester på gång. Det är föräldraledighet. I ett år. Och sen är det vårdcentral som gäller, så "hej då sjukhuset, vi ses kanske någon gång!"
På andra sidan...
Igår åkte vi in till förlossningen eftersom jag inte känt bebisen röra sig på länge och inte kunde "väcka" den som jag brukar göra. När oron väl gjort entré var det svårt att ignorera den och vi ringde förlossningen som tyckte att vi skulle komma in för en kontroll.
Plötsligt var vi på andra sidan. Plötsligt var det vi som väntade ensamma i ett litet rum med oron i kroppen. Plötsligt var det jag som fick redogöra för tidigare sjukhistoria och symtom. Plötsligt var det vi som kände oss till besvär, hade vi åkt in i onödan? Plötsligt var det på mig man tog temp och blodtryck utan att jag fick veta värdena. Plötsligt var det vi som fick goda nyheter men ändå inte fick åka hem "för ni ska få träffa doktorn också, hon kommer snart". Fast vi vet ju att "snart" kan betyda att det är 10 patienter före, eller att doktorn just satt in sin matlåda i micron eller att det är ett akut kejsarsnitt på gång, och alltså en tids oviss väntan.
Men efter att ha hört hjärtljuden, registrerat en bra kurva och sett hjärtslagen med ultraljud, och efter att vårt barn därinne behagat vakna och buffa ordentligt, åkte vi hem mycket lättade och nöjda. "Vi ser det som ett genrep" sa J. Om några veckor är det dags för den riktiga föreställningen!
Från 0 till 100...
De senaste veckorna har jag varit på avdelning, 2 olika med lite olika fördelning på patienterna. Den ena med psykotiska och "farliga" patienter och den andra med deprimerade och ångestfyllda patienter. Om man ska hårddra det. Men jobbet har varit det samma. Sitta med som en ganska överflödig person på överläkarens patientsamtal och sen eventuellt sammanfatta dessa samtal i journalanteckningar. Jag har också skickat en och annan röntgenremiss, undersökt någon patient med kroppsliga besvär, ringt någon konsult för sånt gör inte psykiatriker. En mycket slapp och ganska behaglig tillvaro när man har några månader kvar till förlossning.
Min nya placering är på teamet som träffar nya och "akuta" patienter för att slussa dem vidare i organisationen, tiderna bokas upp högst ett dygn i förväg av patienterna själva eller vårdcentraler och andra vårdgivare. Plötsligt sitter jag där själv civilklädd i mitt eget rum, jag håller samtal med patienter som har rösthallucinationer eller har självmordstankar, jag fixar med recept, sjukskrivningar och inläggningar. Jag har iofs en bakjour att fråga, men hon håller mest med om det jag föreslår så alltså är det i praktiken jag som bestämmer. Med mycket god hjälp av de skötare och syrror som också finns med i teamet skall tilläggas, utan dem vet jag inte hur det skulle gått.
Idag träffade jag 3 patienter på tid avsatt för 1 och jag kände mig för första gången på länge lite stressad, både av tidsbristen och av ansvaret. En inte helt kul tillvaro när man har 7 veckor kvar till förlossning...
Vaccinera mera!
Drama på jobbet...
Så, i måndags började jag med att nästan svimma under ronden, hade sovit dåligt eftersom det är svårt att ligga skönt och glömt stödstrumporna... Tog mig igenom dagen lite halvgroggy och kände mig inte helt ok. Mycket riktigt, väl hemma sov jag 2 timmar, började bli förkyld och hade lite lätt feber. Stannade alltså hemma två dagar och mådde ändå rätt ok, febern försvann och jag gick på en promenad, fixade lite här hemma, sov.
Idag åkte jag åter till avdelningen, rustad med både frukost och stödstrumpor. Men inte hade vi mer än kommit in till den andra patienten så var det klippt igen. Kände kallsvetten komma krypande, det började svartna för ögonen och jag fick sätta mig på huk. När jag reste mig igen snurrade det till och började pipa i öronen och synfältet minskade från sidorna i ett klassiskt tunnelseende, jag kände hur blodet rusade ner i fötterna. En snäll underläkare mätte blodtrycket till 90 och hjälpte mig upp till min barnmorskemottagning som ligger några våningar upp i samma hus. Där blev det pådrag när jag kom upp i vita sjukhuskläder som matchade färgen i mitt ansikte. Låg ner en stund, åt en banan och drack lite vatten och så var trycket plötsligt uppe i 110, jag kände färgen återvända till kinderna och kraften kom tillbaka. När jag ändå var där passade vi på att kolla Hb och socker, mäta magen och lyssna på bebisens hjärtljud och allt var ok. Jag satt kvar en stund i väntrummet och fick en frukt till och lite te och sen tog jag tåget hem, lite spak. Blir nog hemma imorgon också, för jag vägrar komma dit och svimma för tredje gången...
Nästa vecka är jag tillbaka på min psykavdelning på sjukhuset. Där behöver man aldrig stå helt stilla utan något att göra. Där sitter man och rondar, sitter och pratar med patienterna, sitter och fikar. Passar nog mig bättre just nu!
Dagens tankar...
Och jag tänker på mig själv som blivande förälder. Låt mig få älska vårt barn villkorslöst, ställa lagom och realistiska krav, uppmuntra till god självkänsla och självständighet. Låt mig sen få klippa navelsträngen på ett sunt sätt och låt vår relation få växa och mogna med åren. Amen.
Kontinuitet?
Läser ett bekant namn i bokningslistan för akuttiderna på psyk. En patient som sökte på akuten när jag var på kirurgen och som jag la in på en avdelning. Några veckor senare träffades vi igen, då på medicinavdelningen där jag just börjat. Sen hade vi kontakt några gånger under hösten per telefon och jag förlängde recept och följde upp. Nu står namnet där i listan. Som tur är blir det inte jag som ska träffa patienten utan en av mina kollegor. Man skulle kunna tolka det som stalkning på hög nivå, och man kan väl bli paranoid för mindre?
Ja, just det...
Jag är, efter ett år på somatiska avdelningar, van vid att bli introducerad i arbetet och involverad i dagens händelser, van att spalta upp 10 saker att göra och sen ta itu med dagens arbete efter ronden, pussla in det som blir akut under dagen och sen gå hem i tid. Jag är van att kunna rutiner och kommunicera med mina överläkare och övrig personal. Van vid att bli tillfrågad och kunna svara. Van att ha koll.
Och så är det inte nu. Kanske blir bättre, men jag vet inte...
Om att gå vidare...
Psyk nästa. Med ett annat tempo men en annan sorts ångest...
Och innan man vet ordet av är det maj!
Om systemet...
Jag kan i alla fall genom att uppge min yrkestitel ta mig förbi de flesta telefonväxlar, få interna nummer och hänvisningar. Ändå lyckades jag inte hitta remissen, även om jag kom en bit på väg. På't igen imorgon, på telefontiden mellan 9-11.
Om kunskap...
På ett plan har jag så mycket kunskap, vet exakt hur ett embryo bildas och utvecklas, vet hur vissa veckor innebär ökad risk för missfall, vet hur man upptäcker havandeskapsförgiftning och hur ett barn roterar ner i förlossningskanalen under förlossningens olika faser. Jag har varit med på ett 10-tal förlossningar, både vaginala och snitt. J jobbar extra på förlossningen och funderar på att kanske bli förlossningsläkare. Vi kan det här.
Och ändå kan vi ingenting alls. För det är milsvidd skillnad på att teoretiskt kunna rapa upp fakta och när det verkligen händer i din egen kropp. Ska det kännas så här i magen? Är det inte sent eller tidigt för rörelser och illamående? Ska magen växa så här fort? Ska man va så här trött? Hur är det med viss kost, mobilstrålning och infektioner egentligen? Kort sagt, vi är som vilka andra blivande förstagångsföräldrar som helst. Kanske bara ännu mer hispiga. Det är faktiskt väldigt svårt att tala lugnande och förtroendeingivande till sig själv.
Så jag har köpt hem böcker i stora lass, jag googlar alla möjliga tänkbara frågeställningar, knarkar förlossningshistorier var jag kommer över dem, skriver kom-i-håg-listor på saker som ska fixas och har till och med kostat på mig en glansig gravidtidning. Men jag har i alla fall slutat utreda mig själv och låter nu provtagning och beslut gå via MVC, alltid något...
