anski

Ett halvår på medicin är till ända, 6 ganska slitsamma månader på en inte helt väloljad klinik. Med graviditetsillamående och mörker i höstas, tunga pass på akuten där jag ibland känt mig hjälplös och liten och ibland haft ganska bra koll. Vi har i alla fall varit bland trevliga kollegor och personal. Med mycket skratt och en del klagan. En av avdelningarna har känts mer och mer som hemma och nu ska man lämna, igen. Nu är de över, igen. Vi överlevde, igen.

Psyk nästa. Med ett annat tempo men en annan sorts ångest...

Och innan man vet ordet av är det maj! 

Idag har jag spenderat flera timmar i telefon, bollad mellan olika vårdgivare för att försöka hjälpa en förtvivlad patient att leta rätt på en remiss som vårdecentralen hade skickat. Patienten hade själv ringt men gett upp då hon bara möttes av personer som inte kunnat hjälpa henne eller telefonsvarare med info om att telefontiden var på torsdagar 8-8.15...
Jag kan i alla fall genom att uppge min yrkestitel ta mig förbi de flesta telefonväxlar, få interna nummer och hänvisningar. Ändå lyckades jag inte hitta remissen, även om jag kom en bit på väg. På't igen imorgon, på telefontiden mellan 9-11.

Det är märkligt det här med att vara gravid.
På ett plan har jag så mycket kunskap, vet exakt hur ett embryo bildas och utvecklas, vet hur vissa veckor innebär ökad risk för missfall, vet hur man upptäcker havandeskapsförgiftning och hur ett barn roterar ner i förlossningskanalen under förlossningens olika faser. Jag har varit med på ett 10-tal förlossningar, både vaginala och snitt. J jobbar extra på förlossningen och funderar på att kanske bli förlossningsläkare. Vi kan det här.

Och ändå kan vi ingenting alls. För det är milsvidd skillnad på att teoretiskt kunna rapa upp fakta och när det verkligen händer i din egen kropp. Ska det kännas så här i magen? Är det inte sent eller tidigt för rörelser och illamående? Ska magen växa så här fort? Ska man va så här trött? Hur är det med viss kost, mobilstrålning och infektioner egentligen?  Kort sagt, vi är som vilka andra blivande förstagångsföräldrar som helst. Kanske bara ännu mer hispiga. Det är faktiskt väldigt svårt att tala lugnande och förtroendeingivande till sig själv.

Så jag har köpt hem böcker i stora lass, jag googlar alla möjliga tänkbara frågeställningar, knarkar förlossningshistorier var jag kommer över dem, skriver kom-i-håg-listor på saker som ska fixas och har till och med kostat på mig en glansig gravidtidning. Men jag har i alla fall slutat utreda mig själv och låter nu provtagning och beslut gå via MVC, alltid något...

Bloggen har liksom hamnat lite på efterkälken på sistone. Inte för att det händer för lite utan snarare tvärt om. Inte ens en årskrönika över 2009 lyckades jag plita ner, illa.
Men det är så myckt annat nu. Saker som inte riktigt får plats i bloggen. Som existerar i verkliga livet och inte kan luftas hur som helst. Det är konflikter på jobbet där jag tagit på mig någonslags medlarroll, samtidigt är det nedräkning för övergången till psyk och så växer magen för var dag och sätter allt det andra i perspektiv.

Men jag har haft några spännande patienter. Det har varit papegojsjukan och hjärnabcesser, skin scaled syndrome och hjärtstopp. Antar att jag återkommer när jag har mer att berätta och till dess ligger bloggen lite i träda. See you!

Har just nu en patient på avdelningen med TakoTsubo-kardiomyopati eller "brustet hjärta" som det också kallas. Det är en så hemsk, och samtidigt på något sätt, lite fin sjukdom... Romantisk och ovanlig, passar liksom in i någon läkarsåpa som Greys Anatomy eller så. Att bli riktigt sjuk, så sjuk att hjärtmuskeln vidgar sig och man får vad som liknar en hjärtinfarkt, pga av hjärtesorg.

Eller så är det bara jag som har hormonerna flödande just nu...

Magen har vuxit lite och jag är nu mellan två storlekar på sjukhusbyxor, antningen får jag köra 2 knappar uppknäppta eller så får jag hålla i den större storleken för att inte tappa byxorna. Så jag frågade lite försynt om jag kunde få beställa några gravid-byxor och det gick jättebra. Det var en befrielse att få byta om till dem imorse.

MEN, de vita byxorna har muddar nertill, precis som operationskläder och nu stannar sköterskor och läkare till på avdelningen och grattar, det blev snack i fikarummet och några förlossningshistorier fick jag mig till på köpet. Så där rök mitt försök att hålla lite till på den glada nyheten! :o)

Vad ska du heta?
Vilket namn ska vi ropa
när du sprungit någonstans
och gömt dig?
Efter vem ska vi leta?
Och vem ska vi trösta
när du trott att vi
har gått och glömt dig?

Vad ska du heta?

Vilket namn ska de säga
när du räcker upp handen?
Vad står det på den första boken du får?
Efter vem ska vi fråga
när vi ringer hem dig?
Vad står det på kakan när du fyller år?

Vad ska du heta?

Vilket namn ska de viska i tonårsnatten
när din första kärlek ligger bredvid?
När det första
sveket river i kroppen,
vems tårar faller i ultrarapid?

Vad ska vi skriva på breven vi skickar
till adresser som rör sig runt hela världen?
Och vem tar emot
våra långväga kyssar?
Vilket namn följer med dig på färden?

Vad ska du heta?

-Bo Kaspers Orkester

På akuten söker folk med bröstsmärta, andningsbesvär, förlamning, feber och mycket annat mer eller mindre allvarligt. Och så söker folk som blivit bitna av vägglöss. Jaha. What to do? Symtomlindra klådan och rekommendera kontakt med Anticimex...

Vägglöss. På akuten. Kom igen Sverige!!

Mörkret är här nu. Med besked. November.
Det är mörkt när jag lämnar lägenheten, mörkt när jag går hem från sjukhuset och tiden däremellan spenderar jag i lysrörens sken. Jag har inte sett solen på flera dagar, inte ens genom fönstret och jag är trött. Sov mig igenom helgen och varvade med lite film och att sjunga i en mässa om döden. Det är verkligen mörkt nu.

Men om två ynka veckor för man tända det där första ljuset och sätta stjärnan i fönstret. Man får äta pepparkakor och lussekatter och dricka glögg, man får värma sig i goda vänners ljus. För ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Jag längtar till maj.

Vi går på tåget vid samma station, jag och kvinnan med en 6-7-årig son och en barnvagn med en liten i. Det sista hon gjorde innan tåget kom var att köpa två påsar chips och en flaska läsk i automaten på perrongen. Hon sitter snett mittemot mig med vagnen och sin son. I vagnen jollrar barnet, typ dadada, så det måste väl vara i 1-årsåldern ungefär. Både kvinnan och sonen är tydligt överviktiga. Klockan är i den där timmen kring 17.00 som verkar vara småbarnsföräldrars mardröm, då man är på väg hem och hungern börjar tala sitt tydliga språk.
Så hon ger sin 6-åriga son en av chipspåsarna och själv delar hon den andra med bebisen i vagnen, hon hjälper barnen att dricka av läsken i flaskan. Hon ser nöjd ut. Och sonen också.

Jag sitter totalt förtrollad och tittar. Kan inte sluta stirra helt enkelt. Förstår hon inte vilken start hon ger sina barn, tänker jag. Och jag känner mig sorgsen och frustrerad på en gång. Vill egentligen bara gå fram och fråga vad hon håller på med, skaka henne, men det gör jag inte. Förstås. Så gör man inte. Men ändå...

Och jag förstår att hon tänkte att hon gjorde något bra för att rädda familjefriden. Och jag förstår att sonen kände sig lite gladare efter en påse chips. Och jag förstår att man inte kommer kunna hålla på alla sina principer när man får barn. Men ändå...

Samma dag läser jag i Läkartidningen att fetmaepidemin bland barn verkar ha stannat upp.

Ryktet hade föregått honom. Jag visste att han var en människa och läkare utöver det vanliga. Min dag tillsammans med honom blev ändå bättre än väntat. Att få sitta ner över en kopp fika och prata om hur man ser på sjukhuset, utbildningen, vården och samhället i synnerhet. Att prata om lidande och om att vilja var god. Att prata om hur det är och hur det borde vara. Att fundera tillsammans med en kollega som har mängder med erfarenhet och kunskap och ändå känna att jag kan bidra med något nytt. Att känna sig sedd. Jag förstår att patienter, personal och kollegor älskar honom och är helt beredd att stämma in i hyllningskören. Det är inte varje dag man träffar en ny förebild och faktiskt lite av en vardagshjälte...

Jag är på geriatriken. 4 patienter dog på avdelningen förra veckan. Dog en lugn, väntad död. Anhöriga hade fått säga farväl, allt var i sin ordning. Vi kunde på bästa sätt hjälpa och lindra smärta och oro, ge enskilt rum och möjlighet till avskildhet.

Samtidigt skriver jag på ett yttrande kring en patient som dog när jag var alldeles ny AT i våras. Som dog en plötslig och tragisk död där viktiga symtom missats. Nu är det anmälan på gång, en Lex Maria-anmälan ska göras och alla som på minsta sätt var inblandade i patientens vård ska uttala sig skriftligt för att man ska kunna göra en händelseanalys och se om det går att förebygga att något liknande händer igen. Bra. Och ändå...
Jag vet att jag gjorde allt jag kunde för patienten, och ändå har jag en klump i magen. På många plan gick saker fel. Det borde inte få vara så, dunkar mitt hjärta. En så onödig död som vi borde kunnat undvika! Och de anhöriga berövades rätten att förbereda sig så gott det nu går, i alla fall möjligheten att få säga adjö.

Nog är det olika alltid...

På akuten:

Jag: Så du söker på grund av ryggvärk?
Patienten: Ja, det bara kom helt plötsligt igår och gör väldigt ont. Jag kan knappt röra mig det bara skär i ryggen.
J: Har du haft något liknande tidigare?
P: Nej, aldrig. Inte så här.
J: Är du frisk annars?
P: Ja, vad jag vet i alla fall.
J: Fungerar det att kissa och bajsa?
P: Ja, det fungerar som vanligt.
J: Och har du haft några känselbortfall i benen, att du blivit svag eller att det domnar bort?.
P: Nä inget sånt alls utan det gör ont här bak i ryggen, värst när jag ska ur sängen, det hugger.
J: Ok, då ska vi undersöka dig, kan du ta av tröjan?
P: Ska jag sätta mig upp?
J: Jaha, nu ser jag att du har en stomipåse på magen. Varför har du den?
P: Just det, jag opererade en tjocktarmscancer för ett halvår sedan... 

Det var på något sätt oundvikligt efter att ha haft samma dator alldeles för länge och struntat blankt i att säkerhetskopiera... Datorn är nu kraschad och hårddiksen med 10 års bilder är död. Antar att det kommer kosta ett antal 10000 att återuppliva den till på köpet... Jaja, shit happens!
Återkommer när vi är tillbaka på spåret igen...