anski

Mörkret är här nu. Med besked. November.
Det är mörkt när jag lämnar lägenheten, mörkt när jag går hem från sjukhuset och tiden däremellan spenderar jag i lysrörens sken. Jag har inte sett solen på flera dagar, inte ens genom fönstret och jag är trött. Sov mig igenom helgen och varvade med lite film och att sjunga i en mässa om döden. Det är verkligen mörkt nu.

Men om två ynka veckor för man tända det där första ljuset och sätta stjärnan i fönstret. Man får äta pepparkakor och lussekatter och dricka glögg, man får värma sig i goda vänners ljus. För ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det. Jag längtar till maj.

Vi går på tåget vid samma station, jag och kvinnan med en 6-7-årig son och en barnvagn med en liten i. Det sista hon gjorde innan tåget kom var att köpa två påsar chips och en flaska läsk i automaten på perrongen. Hon sitter snett mittemot mig med vagnen och sin son. I vagnen jollrar barnet, typ dadada, så det måste väl vara i 1-årsåldern ungefär. Både kvinnan och sonen är tydligt överviktiga. Klockan är i den där timmen kring 17.00 som verkar vara småbarnsföräldrars mardröm, då man är på väg hem och hungern börjar tala sitt tydliga språk.
Så hon ger sin 6-åriga son en av chipspåsarna och själv delar hon den andra med bebisen i vagnen, hon hjälper barnen att dricka av läsken i flaskan. Hon ser nöjd ut. Och sonen också.

Jag sitter totalt förtrollad och tittar. Kan inte sluta stirra helt enkelt. Förstår hon inte vilken start hon ger sina barn, tänker jag. Och jag känner mig sorgsen och frustrerad på en gång. Vill egentligen bara gå fram och fråga vad hon håller på med, skaka henne, men det gör jag inte. Förstås. Så gör man inte. Men ändå...

Och jag förstår att hon tänkte att hon gjorde något bra för att rädda familjefriden. Och jag förstår att sonen kände sig lite gladare efter en påse chips. Och jag förstår att man inte kommer kunna hålla på alla sina principer när man får barn. Men ändå...

Samma dag läser jag i Läkartidningen att fetmaepidemin bland barn verkar ha stannat upp.

Ryktet hade föregått honom. Jag visste att han var en människa och läkare utöver det vanliga. Min dag tillsammans med honom blev ändå bättre än väntat. Att få sitta ner över en kopp fika och prata om hur man ser på sjukhuset, utbildningen, vården och samhället i synnerhet. Att prata om lidande och om att vilja var god. Att prata om hur det är och hur det borde vara. Att fundera tillsammans med en kollega som har mängder med erfarenhet och kunskap och ändå känna att jag kan bidra med något nytt. Att känna sig sedd. Jag förstår att patienter, personal och kollegor älskar honom och är helt beredd att stämma in i hyllningskören. Det är inte varje dag man träffar en ny förebild och faktiskt lite av en vardagshjälte...

Jag är på geriatriken. 4 patienter dog på avdelningen förra veckan. Dog en lugn, väntad död. Anhöriga hade fått säga farväl, allt var i sin ordning. Vi kunde på bästa sätt hjälpa och lindra smärta och oro, ge enskilt rum och möjlighet till avskildhet.

Samtidigt skriver jag på ett yttrande kring en patient som dog när jag var alldeles ny AT i våras. Som dog en plötslig och tragisk död där viktiga symtom missats. Nu är det anmälan på gång, en Lex Maria-anmälan ska göras och alla som på minsta sätt var inblandade i patientens vård ska uttala sig skriftligt för att man ska kunna göra en händelseanalys och se om det går att förebygga att något liknande händer igen. Bra. Och ändå...
Jag vet att jag gjorde allt jag kunde för patienten, och ändå har jag en klump i magen. På många plan gick saker fel. Det borde inte få vara så, dunkar mitt hjärta. En så onödig död som vi borde kunnat undvika! Och de anhöriga berövades rätten att förbereda sig så gott det nu går, i alla fall möjligheten att få säga adjö.

Nog är det olika alltid...

På akuten:

Jag: Så du söker på grund av ryggvärk?
Patienten: Ja, det bara kom helt plötsligt igår och gör väldigt ont. Jag kan knappt röra mig det bara skär i ryggen.
J: Har du haft något liknande tidigare?
P: Nej, aldrig. Inte så här.
J: Är du frisk annars?
P: Ja, vad jag vet i alla fall.
J: Fungerar det att kissa och bajsa?
P: Ja, det fungerar som vanligt.
J: Och har du haft några känselbortfall i benen, att du blivit svag eller att det domnar bort?.
P: Nä inget sånt alls utan det gör ont här bak i ryggen, värst när jag ska ur sängen, det hugger.
J: Ok, då ska vi undersöka dig, kan du ta av tröjan?
P: Ska jag sätta mig upp?
J: Jaha, nu ser jag att du har en stomipåse på magen. Varför har du den?
P: Just det, jag opererade en tjocktarmscancer för ett halvår sedan... 

Det var på något sätt oundvikligt efter att ha haft samma dator alldeles för länge och struntat blankt i att säkerhetskopiera... Datorn är nu kraschad och hårddiksen med 10 års bilder är död. Antar att det kommer kosta ett antal 10000 att återuppliva den till på köpet... Jaja, shit happens!
Återkommer när vi är tillbaka på spåret igen...

Jag har bytt klinik och jag har bytt namn. I skatteverkets register har jag nu, sen några veckor, ett helt annat efternamn än det jag växt upp med. Det känns märkligt på nåt vis. Lite som om att jag blivit någon annan. Namnet låter lite så där friskt-sportigt tillsammans med mitt förnamn, låter inte alls som jag. Men det låter fint ändå. På jobbet har vissa listor och lådor uppdaterats med mitt nya namn medan andra har kvar det gamla. Jag har använt den gamla namnskylten eftersom det namnet hamnar i datorn på alla journaler och lab-prover. Men så idag, mitt under mitt pass på akuten stod plötsligt mitt nya namn i datorn och förvirringen var total. Sköterskorna fattade ingenting och jag som påbörjat diktat i ett namn fick plötsligt byta för att det ska gå att hitta mig i datorn för sekreteraren som skriver ut banden. Jag gick in till en patient och presenterade mig som dr X men på recept och sjukskrivning stod det en timme senare dr Y... Ja ni kan tänka er, cirkus!
Men nu är det gjort, ingen återvändo! Fru och Dr Y is in tha house!  :o)

Under ronden lämnar jag ett svårt besked till patienten. "Vi vet inte vad det är än, men vi ska göra fler undersökningar..." Ju längre samtalet pågår desto ledsnare ser patienten ut och tillslut kommer tårarna. Tårar av chock, rädsla, hopplöshet, ovisshet. "Behöver du ha något lugnande?" är sköterskans första fråga. Jag känner att jag nästan blir arg, jag skäms på något sätt. Är det vad vi kan erbjuda inom vården idag? Lugnande medicin mot orostårar? Vad hände med att lyssna och finnas där, försiktigt trösta? Det är inte farligt att gråta, gråt behöver inte med alla medel motas, gömmas undan, "botas". Jag stannade kvar en stund extra, trots att tiden gick och vi hade fler patienter att ronda. När jag gick log patienten ett försiktigt leende.

Efter fantastiska dagar av lycka och rus, tårblandat skratt, bubblande champagne, kramar och dans, mina fina blommor och massor av presenter, sol och bad och varsin sväng till Js och mitt respektive landställe vaknade jag i morse och det var måndag. Måndagen som startar resten av hösten. Jag köpte frukost på väg till tåget, mer yrvaken än någonsin. Sen åkte jag buss. Åt fel håll. Någon idiot hade fått för sig att BYTA SIDA på busshållplatserna medan jag varit borta...

Ny avdelning, ny överläkare som lämnade mig att ronda själv första dagen. Som höll på att lämna mig ensam med ett svårt anhörigsamtal men där satte jag ner foten. Det är faktiskt inte mitt jobb att lämna överläkarens besked till anhöriga. Så vi gjorde det tillsammans. Och det gick bra. Jag hann med tåget hem. Det var också bra.
Vi åt köttbullar och spagge till middag, J fixar med tvätten och jag bloggar lite. Ska kanske lyxa till det och byta lakan? Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter...

Det sjukaste på länge!

Tillbringade förra veckan på sjukhusets hjärtavdelning. Det var flimmer, svikt och infarkter. Ett hjärtstopp där vi började HLR men fick avbryta. En el-chock i hjärtat som jag fick utföra och patienten slog om till normal rytm. Det var epikriser och remisser och rondning som vanligt.  Det som var ovanligt var att jag fick en liten feedback av överläkaren på fredagseftermiddag. En liten stund där han berättade att han var nöjd och faktiskt förvånad över att jag hade bra kunskaper och fint patientbemötande och det var lite ovanligt för en AT-läkare som kom direkt från kirurgen tydligen... 
Det kändes skönt inför semestern, skönt för självförtroendet. Skönt helt enkelt.

Nu är det bara giftasbiten kvar... :o)

Imorgon är min sista dag på kirurgen, det känns mycket märkligt! Tänk att det gått ett halvår sen jag satte min fot på sjukhuset... Då kunde jag ingenting, nu handlägger jag de flesta patienter själv men ber om råd ibland. Det känns tråkigt också. Tråkigt att lämna dem man börjat lära känna, tråkigt att lämna det kända, tråkigt att vara sämst igen. Samtidigt skönt att gå vidare, att känna att jag kommer nån vart. Och läskigt! Nu är det jag på akuten med LARMEN! Medvetslöshet, hjärta, andnöd... hjälp...

Och snart stundar andra förändringar också. Jag är inte bara läkare, jag ska bli fru också! Med nytt namn till på köpet, både på min post och min namnskylt. En ny identitet.
Det är mycket planering och fundering nu förstås. Spännande och roligt! Pirrigt och nervöst! :o)

Expressens gula löpsedlar skriker ut budskapet:

OLDSBERG NEDSÖVD på sjukhus, FICK EL-CHOCK I HJÄRTAT 

Ja, för så behandlas förmaksflimmer, varje dag, på varje större sjukhus i hela världen. Man söver patienten med oregelbunden hjärtrytm snabbt, ger en stöt och förhoppningsvis börjar hjärtat slå regelbundet igen. No big deal! Ibland undrar jag om medierna är riktigt riktiga...